lördag 19 december 2009

00:50 och stjärnorna blöder.

Jag kan inte förstå hur minnen, minnen kan tära på en såpass mycket.
Det skulle lika gärna kunna vara fiktion, ellerhur?

Men klockan har slagit morgon, jag önskar att du var lite mer som jag.
Klockan är Söndag och jag vill fylla ut minnesluckorna med fina minnen. Som egentligen inte hänt.
Jag önskar att du inte hade hänt just nu.

För du har förstört mig.
Och jag blir väl aldrig hel.

Jag visste att du skulle förstöra mig, men inte såhär.
Jag sa så många gånger att jag aldrig skulle vilja ha någon annan, för att jag var rädd för besvikelsen, besvikelsen över att de inte skulle vara lika underbara som du.

Nu är jag rädd, rädd för att de skall vara lika hemska som du.
Rädd för att deras kärlek skall förstöra mig lika mycket som din.

(Och jag måste erkänna, att den eftermiddagen då du grät på mitt knä, och hade så himla ont. Då var jag lycklig, för första gången på 20 månader. Lycklig över att jag äntligen slapp att ha ångest över dig. Lycklig över att du faktiskt inte var en del utav min vardag längre.)

4 kommentarer:

  1. Fina, fina Sandra. Allt kommer bli bra, som Donnie Darko en gång sagt. (Indiefittan nr1)

    SvaraRadera
  2. Hilda har rätt. Puss. <3

    SvaraRadera
  3. Ja det måste vi verkligen, synd att vi var så sociala med varandra och kollade på filmen... fast, det är egentligen nästan bättre.

    Men fan, någon dag då jävlar ska vi kolla på Donnie Darko koncentrerat.

    SvaraRadera
  4. Åh, tack så jättemycket (om jag inte kommenterat det här innan). Så söt du är!

    Puss

    SvaraRadera