Sunrise,sunset

Igår var en fin dag. Fylld med de saker jag gillar mest: Bright Eyes, Death cab for cutie, solsken, fotografi, Donnie Darko och Nanna.

Vi är många som drömmer, men det är få som vaknar.

En gång för länge sedan, innan jag,du, och våra föräldrar föddes så stängde en elak kvinna in hennes enda son i ett träskjul. Man skulle kunna se det som en mänsklig studie, att isolera en liten pojke från omvärlden.

-

När man är ovetande om det utanför så låter man fantasin flöda.

Pojken tror på enhörningar, ja, en sådan kliché... Enhörningar.

Och han tror även att det är dem som beskyddar honom.

-

Jag behöver inte nämna mer än att pojken tog livet av sig då han fick se den gråa, tråkiga betongvärlden.

Då han blev informerad om att allt han någonsin trott på var lögn.

Vi stal hans hopp, drömmar och fantasi.

Vi stal allt han hade.

Vi kväver honom med vår egna osäkerhet.

Dröm inte, hoppas inte.

Det är såhär verkligheten är, anpassar vi oss efter den kommer vi aldrig krossas.

Klart att ni inte kommer, gud valde att göra er själlösa.

Eller så skickar hjärnan ut fel signaler till kroppen.

-

Känn inget, för då slipper du att bli sårad.

Åh, du underbara drömmare.

Sluta aldrig att drömma.

Ge aldrig upp hoppet.

Och om du krossas, så hoppas jag att du går att laga.

Vi behöver fler av dig.

Title and Registration

Att se sig själv i spegeln, överraskas av sina rörelser, ljud är något av det obehagligaste som finns. Det är som om att individen framför mig var en främling, och varje gång jag märker att det är jag så grips jag utav panik.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om mig själv. Jag har aldrig riktigt tänkt så mycket på vad jag vill, vad jag känner. Och att sedan sätta sig ned och försöka rota fram något om sig själv är svårt. Precis som när läpparna rör sig, man hör ljuden - men de registreras inte. Det finns där, men det är så himla avlägset att man bara känner den svaga smekningen, en liten avsmak.

Och det är klart att det gör min längtan större, jag längtar så efter att få lära känna mig själv. Jag vill veta vad jag vill, veta hur jag känner. Men när man endast fokuserar på de omkring sig så glömmer man bort sig själv. Jag är endast signalerna som hjärnan sänder ut, jag är endast atomer, laddad med positiv och negativ energi. Allt jag känner är instinkt och min tvivlan är ett avtryck som lämnats kvar från ett annat liv. Det som jag aldrig kommer att glömma, det som få människor vet om mig.

Att öppna sig gör ont och jag litar inte på mig själv.

Då tiden började gå långsamt.

(Blogspot har fortfarande problem med att registrera radbrytningar <3)

Solen visade sig för ett dystert Göteborg i Fredags.

Den raderade det mörka vi förvarat. Det var första gången på flera dagar då jag verkligen log.

Åh, som jag önskade att jag kunde skriva om allt mitt hjärta längtade efter just nu.

Eller, allt och allt. Det är en, enskild sak, människa och med detta tillkommer så himla mycket.

Och det är fel att blotta sig, på internet. Jag försöker intala mig att det är fel, att känna såhär överhuvudtaget. För tänk om det här blir fel.

-

-

I Lördags sov en fin vän från Borås över. Vi hade köpt film, så vi kollade på film hela natten.

Och några timmar innan dess fikade vi på Le Croissant, där jag fick smaka mina tre första Macarons.

Och för att vara helt ärlig, så minns jag knappt smaken. Det var ätbart, säkerligen något man lär sig att tycka om. Som sushi.

-

-

Men, ja, kära vänner, jag tror att jag har hittat det där kryphålet ut ifrån ensamheten.

Inget mer lidande framför en dator, då man ligger och gråter tills magen försvinner.

Nu är min längtan det enda problemet, det skär i mig.

-

Men det är snart Tisdag, snart.

Hjärtformade koppar och fin musik.

När det är grått och kallt så får man dränka sina sorger i Té.
Jag dricker så himla mycket Té nu, nästan så att magen får nog och spricker.
Drömmer mig bort till en annan värld där allt sker i varma toner, där vintern inte skadat våra ömma själar.
Jag trånar efter en väg utåt, en väg ut ifrån ensamheten.
Men hur jag än gör så vänder jag inåt. Vill inte vara till besvär, vill inte ta för mycket plats.

Och kärlek, ja, kärleken är överallt.
Jag ser hjärtan vart jag än vänder mig.
Då jag häller varmvatten i tékoppen på morgonen.
På spårvagnssätet.
I folks handflator.
Skulle molnen separerat lite och bildat former så skulle jag säkerligen hittat ett och annat hjärta på himmelen.

Och...Påtal om kärlek, så skall ni få lyssna på en fin låt.
Den får ni, utav mig. För att ni är så fina.

Kära November.

Igår tänkte jag tills jag slet mitt hjärta i två delar.
Det finns inte mycket kvar nu.
Jag tror att jag tynat bort, fastnat någonstans hos gud och hans vänner.
De pratar politik, dricker vin och viskar något snuskigt.
Egentligen är de precis som vi, men de har så lätt för att dölja det.
Varenda människa på bussen har sin lilla grej. Den där sjuka, skumma grejen som ingen vet om.

Lars, 54 år gammal, sitter på sätet längst fram. Han tvättar aldrig sina strumpor, han har seperationsångest och har sparat alla tandpetare han någonsin använt. Just nu har han fickorna fyllda utav tandpetare från flera olika restauranger.

Nina, 17 år gammal, sitter på sätet i mitten. Hon brukar supa varje helg, men egentligen vill hon bara vara hemma och läsa igenom varenda liten bok hon äger. Hon har köpt så många nu, men det vet ingen. Och att hon ritar döda kaniner i sitt skissblock, det är något hon försöker förtränga.

Jonathan, 20 år gammal, sitter inte ned, utan han står upp. Jonathan älskar att klippa håret på barbiedockor. Därför brukar han gå till affären, varje gång han får lön och köpa 10 st barbiedockor. Sedan klipper han av allting. Jonathan älskar att känna hur lätt det är att förstöra det vackra. Det var längesedan han hade flickvän nu, hon blev så rädd då han började att klippa av hårlockar då hon sov.

Men när man sitter, och kollar på varenda människa i bussen. Tänker man inte på det.
Den enda tanken som slår en är att de säkert har perfekta liv, speciellt han med det där välkammade håret, med de där fina byxorna. Ja, han har det säkert fint. En familj som lagar fin mat och vänner som älskar honom. Och han har säkert inga skumma intressen, inget som sticker ut. Allt är perfekt.

Inget är perfekt. Allt är intakt.
Eller, låt oss säga såhär.
En perfekt människa måste ha en defekt.
Annars är människan inte perfekt.

För några nätter sedan så delade en vän med sig utav detta fina band. Och jag vill så gärna dela med mig av det fina. Och tacka alla fina människor för all fin musik, alla fina ord.

Jag är glad över att Explosions in the sky har fått bli en del av min Vinter. De skall få agera bakgrundsmusik vid många tillfällen nu. Ja, åh.

Inlägg nr 1.

Bild 1. Kakflingor.
Bild 2. Fint halsband från Beyond Retro.

Jag valde att börja blogga igen, kära vänner. Allt eftersom att folk har börjat fråga.
Vad hände med mina bilder? Varför fotograferar jag aldrig?
Mina bilder finns, fotograferingen finns.
Jag har alltid vart en mångsidig människa. Jag är duktig på mycket.
Jag kan skriva, fotografera och rita. Skulle jag ansträngt mig skulle jag kunna spela fin musik, sjunga lite bättre.


Jag har tröttnat på bilddagboken, vill inte lägga upp min vardag.
Jag har nästan tröttnat på DeviantART. Allt påtvingat, alla låtsasscener.
Allt som är arrangerat, jag vill pröva något nytt.
Min far har en syssling, vid namn Kai Rehn, pressfotograf. Jag har alltid dragits åt det hållet.
Att få fotografera en händelse, fånga momentet. Alla känslor som är involverade är äkta. Inget är pålåtsas. Det är äkta, och det känns i hela bilden.
Jag drar mig lite åt ett annat håll, därför får DeviantART vila.
Jag låter all ångest få vila lite.


Tack så länge.