Då tiden började gå långsamt.

(Blogspot har fortfarande problem med att registrera radbrytningar <3)

Solen visade sig för ett dystert Göteborg i Fredags.

Den raderade det mörka vi förvarat. Det var första gången på flera dagar då jag verkligen log.

Åh, som jag önskade att jag kunde skriva om allt mitt hjärta längtade efter just nu.

Eller, allt och allt. Det är en, enskild sak, människa och med detta tillkommer så himla mycket.

Och det är fel att blotta sig, på internet. Jag försöker intala mig att det är fel, att känna såhär överhuvudtaget. För tänk om det här blir fel.

-

-

I Lördags sov en fin vän från Borås över. Vi hade köpt film, så vi kollade på film hela natten.

Och några timmar innan dess fikade vi på Le Croissant, där jag fick smaka mina tre första Macarons.

Och för att vara helt ärlig, så minns jag knappt smaken. Det var ätbart, säkerligen något man lär sig att tycka om. Som sushi.

-

-

Men, ja, kära vänner, jag tror att jag har hittat det där kryphålet ut ifrån ensamheten.

Inget mer lidande framför en dator, då man ligger och gråter tills magen försvinner.

Nu är min längtan det enda problemet, det skär i mig.

-

Men det är snart Tisdag, snart.