Kära November.

Igår tänkte jag tills jag slet mitt hjärta i två delar.
Det finns inte mycket kvar nu.
Jag tror att jag tynat bort, fastnat någonstans hos gud och hans vänner.
De pratar politik, dricker vin och viskar något snuskigt.
Egentligen är de precis som vi, men de har så lätt för att dölja det.
Varenda människa på bussen har sin lilla grej. Den där sjuka, skumma grejen som ingen vet om.

Lars, 54 år gammal, sitter på sätet längst fram. Han tvättar aldrig sina strumpor, han har seperationsångest och har sparat alla tandpetare han någonsin använt. Just nu har han fickorna fyllda utav tandpetare från flera olika restauranger.

Nina, 17 år gammal, sitter på sätet i mitten. Hon brukar supa varje helg, men egentligen vill hon bara vara hemma och läsa igenom varenda liten bok hon äger. Hon har köpt så många nu, men det vet ingen. Och att hon ritar döda kaniner i sitt skissblock, det är något hon försöker förtränga.

Jonathan, 20 år gammal, sitter inte ned, utan han står upp. Jonathan älskar att klippa håret på barbiedockor. Därför brukar han gå till affären, varje gång han får lön och köpa 10 st barbiedockor. Sedan klipper han av allting. Jonathan älskar att känna hur lätt det är att förstöra det vackra. Det var längesedan han hade flickvän nu, hon blev så rädd då han började att klippa av hårlockar då hon sov.

Men när man sitter, och kollar på varenda människa i bussen. Tänker man inte på det.
Den enda tanken som slår en är att de säkert har perfekta liv, speciellt han med det där välkammade håret, med de där fina byxorna. Ja, han har det säkert fint. En familj som lagar fin mat och vänner som älskar honom. Och han har säkert inga skumma intressen, inget som sticker ut. Allt är perfekt.

Inget är perfekt. Allt är intakt.
Eller, låt oss säga såhär.
En perfekt människa måste ha en defekt.
Annars är människan inte perfekt.