Att se sig själv i spegeln, överraskas av sina rörelser, ljud är något av det obehagligaste som finns. Det är som om att individen framför mig var en främling, och varje gång jag märker att det är jag så grips jag utav panik.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om mig själv. Jag har aldrig riktigt tänkt så mycket på vad jag vill, vad jag känner. Och att sedan sätta sig ned och försöka rota fram något om sig själv är svårt. Precis som när läpparna rör sig, man hör ljuden - men de registreras inte. Det finns där, men det är så himla avlägset att man bara känner den svaga smekningen, en liten avsmak.
Och det är klart att det gör min längtan större, jag längtar så efter att få lära känna mig själv. Jag vill veta vad jag vill, veta hur jag känner. Men när man endast fokuserar på de omkring sig så glömmer man bort sig själv. Jag är endast signalerna som hjärnan sänder ut, jag är endast atomer, laddad med positiv och negativ energi. Allt jag känner är instinkt och min tvivlan är ett avtryck som lämnats kvar från ett annat liv. Det som jag aldrig kommer att glömma, det som få människor vet om mig.
Att öppna sig gör ont och jag litar inte på mig själv.
Du skriver så fint.
SvaraRaderaSjukt bra låt är det också, videon är typ ''hej jag får så mycket rysningar att det gör ont''.