Vi är många som drömmer, men det är få som vaknar.

En gång för länge sedan, innan jag,du, och våra föräldrar föddes så stängde en elak kvinna in hennes enda son i ett träskjul. Man skulle kunna se det som en mänsklig studie, att isolera en liten pojke från omvärlden.

-

När man är ovetande om det utanför så låter man fantasin flöda.

Pojken tror på enhörningar, ja, en sådan kliché... Enhörningar.

Och han tror även att det är dem som beskyddar honom.

-

Jag behöver inte nämna mer än att pojken tog livet av sig då han fick se den gråa, tråkiga betongvärlden.

Då han blev informerad om att allt han någonsin trott på var lögn.

Vi stal hans hopp, drömmar och fantasi.

Vi stal allt han hade.

Vi kväver honom med vår egna osäkerhet.

Dröm inte, hoppas inte.

Det är såhär verkligheten är, anpassar vi oss efter den kommer vi aldrig krossas.

Klart att ni inte kommer, gud valde att göra er själlösa.

Eller så skickar hjärnan ut fel signaler till kroppen.

-

Känn inget, för då slipper du att bli sårad.

Åh, du underbara drömmare.

Sluta aldrig att drömma.

Ge aldrig upp hoppet.

Och om du krossas, så hoppas jag att du går att laga.

Vi behöver fler av dig.